Twitter-ångest!

”Du har väl Jaiku?” Var frågan jag fick i slutet av ett möte för kanske 1 år sen. Vi hade tagit in konsulter för att hjälpa oss igång med vårt marknadsarbete. ”Jaiku?? Nja. Antagligen inte”, säger jag. ”Nähä men då skickar jag dig en invite!” ”Det är väl ok”, svarade jag och försökte vara lagom nonchalant. Gick givetvis rakt tillbaka till datorn och försökte ta reda på vad jaiku var, frågade mina kamrater på msn och icq och fick några märkliga svar tillbaka typ ”nja jag har inte jaiku men skaffade twitter för ett tag sen men använder det inte såå mycket.” Började fundera på vad det är jag missat! Microblogg vad det jag fick upp när jag googlade, kanske lite trög men jag fattade liksom inte riktigt konceptet.


Några månader (kanske veckor) senare var jag på ett seminarie - 2 dagars, direkt när jag kom dit plockade 50% av deltagarna upp sina laptops och det startades en Jaiku kanal där seminariet diskuterades av de som deltog (och andra) samtidigt som vi satt i rummet då seminariet pågick. Jag vart ju direkt peppad. Jag tänkte shit, Internet.. jag gillar ju Internet varför har inte jag min dator med. Tur att seminariet var i 2 dagar.


Dag 2. Givetvis hade jag min dator. Deltog lite smått i diskussionen tyckte dock det var lite läskigt, kändes lite som att skicka mail till en jätteviktig person. Jag har inga problem att muntligt ställa frågor men såg att det var en del som satt väldigt tysta men frågade saker på Jaiku och att någon annan tog upp frågan muntligt eller att det diskuterades vidare parallellt på Jaiku. Då trillade första poletten ner.


Dagen efter seminariet när min chef (Peter) frågade om en sammanfattning.. tänkte jag shit jag har ju inte fört några anteckningar. Men kom snabbt på att jag hade något ännu bättre, jag hade allas anteckningar. Då föll polett nr 2 ner. Jag skaffade Twitter- och Bloggy-konto, kollade in nanoblogg etc. Använde dock inget av det. Trixade lite med att koppla ihop dem så det skulle postas på alla när man skrev något etc. Men mer än så vart det inte.
Jag vågade inte säga något mer på Jaiku. Det gick ytterligare månader. Jag hade 1 ”kompis” på Jaiku.


Efter ett tag fick jag ett tips om att kolla in Netvibes, vilket resulterade i att jag hade bättre koll på mina rss’er, jag lade även till mitt twitterflöde där. Helt plötsligt kände jag att jag hade kontroll på saker och det var enkelt att twittra direkt från netvibes. Då blev jag helt enkelt aktivare på Twitter. Började följa de bloggare jag brukar läsa, de människor som jag minns var på seminariet, tänkte att de borde ju kanske säga något som är smart. Kollade lite vem de följde osv. Insåg ganska snabbt att det kom mycket intressant i min twitterfeed, intressanta, roliga kommentarer, intressanta länktips etc. Det tog ganska lång tid innan jag sa något. Men sen hände det. Jag retweetade något jag tyckte var intressant.

Efter ett tag så blev jag lite varmare i kläderna och började twittra lite egna saker. Pratade med andra och konversationen var igång. Visst vissa dagar kollar man mer på twitter än andra men i det stora hela så har mycket ”slösurfande” försvunnit för nu serveras de roliga och intressanta länkarna till en på silverfat.

Jag uppfann "Finns i sjön" eller bor det en liten mytoman i mig.

Jag var ofta och hälsade på hos min farfar och farmor. Farfar han stod ut med alla mina upptåg. Han kunde sitta i timmar och hålla mig sällskap när jag skulle gå på lina, cyckla eller jaga bort mygg med salubrin, vilket jag trodde skulle ta kol på dem. Den slutsatsen hade jag dragit av att myggbetten slutade klia av salubrin. Strålande slutledningsförmåga redan då.

Jag och min farfar snickrade och pysslade, jag minns att jag hade min egen pyssellåda hos farmor och farfar. Ibland brukade vi gå ner i källaren och spela vinylskivor på farfars gamla grammofonspelare. Då fick jag plocka bort alla soffkuddar och hoppa högt i soffan. Favoriterna då var Hands Up med Ottawan och fågeldansen. Musiksmaken var väl lite som slutledningsförmågan, varierande och kanske inte så bra.

Vi spelade även en hel del kort. Han lärde mig bondtolva och beredskap. Jag lärde farfar och farmor kortspelet “Finns i sjön”. Jag minns mycket väl den gången när jag och farmor och farfar satt vid bordet och skulle spela kort. Jag sa att jag kommit på ett nytt spel, det heter “Finns i sjön” och så drog jag reglerna. Jag minns också tydligt efteråt på fritids att det kändes konstigt när alla andra redan spelade “Finns i sjön”, jag hade ju faktiskt inte lärt dem det spelet, tänkte jag lite lagomt kavat. Jag minns även att det kändes dumt att ta en diskussion kring om hurvida jag hade uppfunnit “Finns i sjön” eller ej med de andra fritidsbarnen, vilket är lite ovanligt för mig som gärna ger mig in i diskussioner, men som sagt jag är nog fortfarande övertygad om att det var jag som uppfann ” Finns i sjön”.

Synd att inte alla får ha lika bra farföräldrar som jag fick ha.