Jag uppfann "Finns i sjön" eller bor det en liten mytoman i mig.

Jag var ofta och hälsade på hos min farfar och farmor. Farfar han stod ut med alla mina upptåg. Han kunde sitta i timmar och hålla mig sällskap när jag skulle gå på lina, cyckla eller jaga bort mygg med salubrin, vilket jag trodde skulle ta kol på dem. Den slutsatsen hade jag dragit av att myggbetten slutade klia av salubrin. Strålande slutledningsförmåga redan då.

Jag och min farfar snickrade och pysslade, jag minns att jag hade min egen pyssellåda hos farmor och farfar. Ibland brukade vi gå ner i källaren och spela vinylskivor på farfars gamla grammofonspelare. Då fick jag plocka bort alla soffkuddar och hoppa högt i soffan. Favoriterna då var Hands Up med Ottawan och fågeldansen. Musiksmaken var väl lite som slutledningsförmågan, varierande och kanske inte så bra.

Vi spelade även en hel del kort. Han lärde mig bondtolva och beredskap. Jag lärde farfar och farmor kortspelet “Finns i sjön”. Jag minns mycket väl den gången när jag och farmor och farfar satt vid bordet och skulle spela kort. Jag sa att jag kommit på ett nytt spel, det heter “Finns i sjön” och så drog jag reglerna. Jag minns också tydligt efteråt på fritids att det kändes konstigt när alla andra redan spelade “Finns i sjön”, jag hade ju faktiskt inte lärt dem det spelet, tänkte jag lite lagomt kavat. Jag minns även att det kändes dumt att ta en diskussion kring om hurvida jag hade uppfunnit “Finns i sjön” eller ej med de andra fritidsbarnen, vilket är lite ovanligt för mig som gärna ger mig in i diskussioner, men som sagt jag är nog fortfarande övertygad om att det var jag som uppfann ” Finns i sjön”.

Synd att inte alla får ha lika bra farföräldrar som jag fick ha.